Felaktiga rapporteringar – problem och missuppfattningar

Visselblåsartjänster har under de gångna åren gått från ett verktyg hos vissa större eller särskilt engagerade företag till en lagstadgad självklarhet. När kanalerna plötsligt förekommer brett i näringslivet, bland myndigheter och organisationer, framträder också nya mönster kopplat till problem och utmaningar.

Ett tema som tidvis diskuteras är felaktiga rapporteringar och vilka effekter det kan få. Specifikt uttrycks ibland en oro för hur verksamheten kan skadas av anmälningar som antingen inte formellt sett är visselblåsarärenden eller ärenden som rapporteras i ond tro, det vill säga medvetet felaktiga rapporteringar.

Oron rör risken för att man som chef eller anställd inte ska våga göra sitt jobb eller fatta beslut som kan uppfattas som tuffa. Farhågan är då att man som chef ska stå rättslös inför anklagelser som i vissa fall dessutom kan vara påhittade.

Det är förstås önskvärt att problem i första hand diskuteras öppet. Men så länge det finns en vilja eller benägenhet att rapportera anonymt så får man anta att en sådan rapporteringsväg är en kompletterande möjlighet som har någon typ av värde. Man kan betrakta det som ett problem att anställda vill rapportera anonymt, men lösningen är då snarast ett långsiktigt förtroendebyggande genom seriös hantering av problem. Inte att ta bort möjligheten att rapportera anonymt.

Att en chef skulle stå rättslös inför grundlösa anklagelser förutsätter en i grunden oprofessionell hantering av visselblåsarärenden och att man saknar professionell bemanning. Felaktiga rapporteringar ska förstås bedömas på sina meriter och antingen hänvisas till rätt instans eller avskrivas i de fall då uppgifterna är ofullständiga eller anklagelserna inte går att belägga. Bedömningen av visselblåsarärenden bör alltid ske i en begränsad krets av professionella individer, med gott omdöme och ett högt förtroende bland kollegorna.

Vissa kritiserar visselblåsarkanaler för att vara ännu ett verktyg för skvaller och smutskastning, exempelvis i en artikel i tidningen Chef nyligen. Men i en organisation där omdömesgilla individer bedömer ärenden på deras faktiska meriter, kommer visselblåsarkanalen att bli en tämligen oattraktiv kanal för att sprida grundlösa anklagelser och göra felaktiga rapporteringar.

Problemet är troligen ofta just att det saknas professionell bemanning av visselblåsarprocesserna. I många av de mindre organisationer som numera måste ha visselblåsarsystem saknas relevanta resurser internt. Ofta betraktar man nya pålagor som något som ska hanteras så snabbt och enkelt som möjligt, med följden att kanalen i praktiken fungerar sämre än den hade behövt och kanske till och med bidrar till en sämre organisationskultur snarare än en bättre.

Ofta kan mycket av jobbet hanteras internt även i små organisationer, men det finns goda skäl att ha uppbackning från någon med erfarenhet kring hur man bedömer och hanterar ärenden, hur lagstiftning och praxis ser ut, hur rutiner kan upprättas för att styra missriktade ärenden rätt, eller hur man hanterar korrespondens med och återkoppling till en visselblåsare för att bygga en stark organisationskultur och etablera en långsiktig trovärdighet i visselblåsarkanalen.